Silverbullit var kvällens topp

Kanske är det på grund av Silverbullits urladdning som Soundtrack Of Our Lives spelning känns traditionell och alldeles för vanlig i långa stycken, skriver GP:s recensent om en kväll i Lisebergshallen.

5 FYRAR
SILVERBULLIT
3 FYRAR
THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
Lisebergshallen, fredag

Det känns med en gång. Redan några sekunder in i första låten Run pirrar det i hela kroppen. När Silverbullit premiärspelade några av låtarna från Arclight på Bananpiren i somras var det ett taggat band som var på gång igen efter flera års arbete med nya plattan. Nu är det ännu bättre. Det finns få svenska band som kan få hela tillvaron att vibrera som Silverbullit i toppform. Den första kvarten ungefär är helt fantastisk. Simon Ohlsson hoppar upp och ner, kastar sig ner på golvet, flyger upp igen, sjunger med enorm kraft, skriker, tjoar och slungar ohämmat iväg texterna.. Han är nere bland publiken redan i första låten. Volymen är maxad. Det är högt som satan. Ilande gitarrer, hårda trummor, distinkt bas och en orgel som tjuter i öronen. Perfekt. Silverbullet ska krama fram varenda droppe ur sina instrument. Det är inte ett rockband utan en musikalisk ångvält som spelar på Lisebergshallen.

Okej. Det är lite lugnare ibland, tempot sjunker en aning. En kort andningspaus. För sen drar det igång igen med Buddy och Once upon a time och Seconds och I promise you och avslutningen med I love you som sista extranummer är magnifik. Sekvensen när låten stannar av och man ser Simon Ohlsson en bra bit ute i publikhavet kommer att etsa sig fast i huvet länge. Ja, hela konserten. Musik när allting släpper. Silverbullit borde vara en världsangelägenhet.

Och det kanske är på grund av Silverbullits urladdning som Soundtrack Of Our Lives spelning känns traditionell och alldeles för vanlig i långa stycken. Det är en starkare konsert än på Storans Klubbscen för sisådär ett halvår sedan. Men mina invändningar nu är ungefär samma som då. Många av låtarna från senaste plattan känns som upprepningar, helt okej rocklåtar, men man har hört det förut. Det blir jämntjockt, få toppar. Men en gammal låt som Confrontation camp funkar alltid och efter en timma börjar det hända grejer. Ebbot slutar att lufsa omkring som Ozzy Osbourne, det blir vildare, stökigare, roligare. Big time (som i och för sig låter som en Silverbullit-cover) är hur bra som helst med arabiskt intro och en kort stund leker Ebbot Sun Ra vid Martin Hederos orgel. Nevermore och Sister surround är toppen och när de spelar Grand Canaria och Instant repeater `99 som extranummer är Soundtrack Of Our Lives i riktigt gott slag. Och i ännu ett extranummer, 21st century rip off, sitter hela ståplatsektionen på golvet med en sjungande Ebbot mitt i publikhavet.

Bitvis lysande alltså. Men i mina öron vann Silverbullit kvällens derby.
Lätt.