Så rasande bäst att man skräms

SILVERBULLIT OCH CRUCIFIED BARBARA
Revolver, Blue Moon Bar, Karlstad
Höjdpunkt: Simon Ohlssons dödsallvar. I love you, I promise you.

2005-05-09
Det är en liten, liten detalj som fastnar och stänger gränsen.
När Crucified Barbara tilltalar publiken mellan sina riffiga nummer gör de det plojigt och förställer rösten för att förklara hur mycket in distortiiion they trust. Tänk att det sägs med brötig basröst för att få maximal partyrock-i-skinnbyxa-effekt.
Man kan tycka om, ha kul under tiden och prova massa grejer. Ända tills man träffar på riktigt. Då bleknar allt annat till suddiga minnen. Det är som år noll.
Ingen historia, bara framtid. Härifrån-nu.
För när Simon Ohlsson säger tack efter att ha vänt ut och in på sig själv ända från botten gör han det bara så.
- Tack så mycket. Med ljus, snäll röst som står lika mycket i kontrast mot hans utspel i låtarna som svart gör mot vitt.
Det är svårt att föreställa sig vart han hämtar explosionerna ifrån, jag är inte ens säker på att man vill veta men de kommer alltid på rätt ställen. Aldrig sökta eller planerade.
Bara total inlevelse. Vid keyboarden, nere på golvet-upp, springandes på stället, med tamburinen.
TROTS ATT HANS stillastående minuter är lika få som bandets sällsynta intervjuer är han ingen posör man går hem och ler åt. Snarare funderar man på uttalanden som "en dåre på för svaga mediciner " och "jag tycker att vi är som bäst när vi gör det attraktivt att finnas till i smärtan."
Och det är precis så det låter. Oroliga oljud som hela tiden ligger och maler överst i låtarna medan de maniska och ofta nästan överdådiga melodierna sakta spricker ut och sen välter omkull en med full stormstyrka.
RUN BÖRJAR från botten och fortsätter sen bara karva och karva och klösa sig inåt. Med synth och gitarr utan att andas punkfunk. Bara en symbios av ren magi och stor mani.
Och sen på det, skoningslösheten i Buddy som är så rasande bäst att man skräms.
Silverbullit är Sveriges svartaste, sen kan namn som Kent leka allvar och pretentiöst för att de tycker det behövs och skriva erkänt episkt vackra livsberättelser. Utan att nånsin kännas så i närheten av den råa klumpen som är det här bandet.
Att se Silverbullit känns som att se en stenkross mala ner allt trams till noll.
Många låter bra för att de kan eller har lust eller för att det är kul.
Få låter bäst, men när de gör det är det alltid för att de måste.
Det är skillnad.

JESSICA BRYNTESSON
Värmlands Folkblad