Silverbullit med hypnorisk intensitet

Trots att Silverbullit har existerat som band ett bra tag nu har de inte riktigt lyckats etablera sig i den stora publikens medvetande.
Men detta borde nya plattan Arclight kunna ändra på. Silverbullit presterar här en hypnotisk intensitet som är direkt omskakande.
När sångaren Simon Ohlsson och hans kompisar i bandet började röra om i grytan för tio år sedan handlade det mycket om gruppens konserter. Bandet brukade beskrivas som livsfarligt och Simon for fram som en furie på scenen utan att tänka på vare sig sin eller andras säkerhet. Debutplattan osade av The Stooges, Loop, Spacemen 3 och Suicide men fick inte speciellt mycket uppmärksamhet när den släpptes.
2001 hade bandet samlat krafterna igen och gav ut Citizen bird. Nya influenser från sådana som Pink Floyd, The Doors och Joy Division hade då smugit sig in i låtarna. De rena gitarrorgierna var färre, men resultatet var minst lika imponerande som på debuten.

Nu har Silverbullit utvecklats ytterligare och lagt till några fler nyanser i låtarna. I grunden pysslar de med samma monotona mangelrock som på debuten och de där stora svepande klaviatursjoken som dök upp på Citizen bird finns också kvar. Men här har de även petat in dataspelsljud, Kraftwerk-melodier och ett driv som för tankarna till krautrockare som Neu! och Can.

När man radar upp influenser och referenser kan det låta som att Silverbullit bara är summan av det de lyssnat på, men så är det absolut inte. Silverbullit låter inte som något annat band överhuvudtaget. Inte ens när de gör en cover av Buddy, en låt inspelad av nyzeeländska bandet Snapper i original, låter det som något annat än Silverbullit.

Arclight borde med andra ord ge Silverbullit den skjuts i karriären de så väl förtjänat. För det vore verkligen synd och skam om inte fler upptäckte Silverbullit. De är ju trots allt ett av de bästa svenska rockbanden någonsin.

Stefan Malmqvist
SVD