Väntan har varit plågsamt utdragen. Hur ska Silverbullit gå vidare efter Citizen bird? Det har många frågat sig i tre och ett halvt år och efter en problematisk förlossning ploppar gruppens tredje album ut på onsdag. Det känns med en gång att det är Silverbullit som äter sig in i stereon. I synnerhet när Simon Ohlsson öppnar munnen en bit in i magnifika inledningslåten Run som också är första singel från skivan. Men även om de har ett eget sound är det inte lätt att klassificera Silverbullit nuförtiden. Är det rock? Pop? Indie? Synt? Symfonisk punk? Shoegazerpostpunk? Tja, allt på en gång.
Simon Ohlsson har i intervjuer sagt att han lyssnat mycket på DAF och åttiotalets bodysynt.

Det hördes ibland på den bitvis briljanta konserten på Kalaset i somras. En något oväntad inspirationskälla måhända, men även Silverbullits gamla hjältar Suicide (som i och för sig gjorde syntpunk redan på sjuttiotalet) är inne på samma spår på deras senaste album. Syntinfluenserna är allra tydligast på Once upon a time som är en av skivans märkligaste och allra bästa låtar. Efter en start som smakar Spacemen 3 pumpas hårda syntar igång och det låter som Nitzer Ebb och Kraftwerk försöker bryta sig ut ur en skitig container i Göteborgs hamn.

Det jag gillar mest med Arclight är hur olika stilar och uttryck slåss med varandra. Ett schizofrent drag som bara är positivt. Ett myller av gitarrer och elektronik skaver och flyger runt som en svärm insekter i många av låtarna. Ovanpå det monotont komp och några nästan ohälsosamt pampiga refränger som försvinner lika fort som de dykt upp. Joy Division och New Order spökar emellanåt. My Bloody Valentine ekar i avslutande I promise you där Jörgen Cremonese spelar extragitarr. Den råa och skönt primitiva Buddy är en cover av nyazeeländska Snapper.

Här finns även paralleller med Broder Daniels depraverade arenarock och låtarna som Jukka Rintamäki sjunger är ofta mer reflekterande och popinriktade med Only gold som möjlig hitkandidat. Till en början är jag skeptisk till vissa syntinslag, men ofta fungerar det, kontraster som berikar soundet. I något fall känns det dock mest som musikaliskt strössel. Det är allt annat än en snygg produktion. Men den disharmoniska ljudbilden vinner i längden. Ett lyckat sätt att blanda kaos och glasklara melodier.

Årets svenska album? Kanske. Det kommer att ta ett tag att smälta Arclight. Helt klart en skiva att doppa öronen i under lång tid framöver.

PM Jönsson
Göteborgs Posten