Senast det begav sig var ungefär i samma veva som Prozac lanserades och en hel generation fick sina ljusa framtidsdrömmar om hopplöst elände grusade av läkemedelsindustrin. Det gick att leva utan att sörja, allt tack vare den första narkotikan i historien som inte förstörde ungdomen utan räddade föräldrarna. Sedan blev medicin så enkelt, för enkelt, och ångesten som trend- och maktinstrument sjönk som en sten – att tala om ångest blev en sorts klassmarkör, ett bevis på hur sunkig och icke självförverkligad man var. Ångest hade man intellekt, och framför allt likvida medel, nog för att göra sig av med. Ångest blev något som Kent hade. Det är för oss alla ett välkänt faktum att ingen vill ha något som Kent har.

Man kan kanske tro att det kunde vara nog så, men snart har det där gått ett helt varv igen. Och ångest är så vansinnigt fashionabelt. Som alltid med det vackra folket behöver de resten, resten av det dåliga den mindre sortens människa har för att kunna kokett markera hur fantastiskt exotiska de är. Ångest, lidande och envis självömkan kommer att vara det nya igen inom inte alls lång tid. Tro mig, är det något jag lärt mig av att vara jag så är det exakt hur mycket den finare sortens människa behöver den mindre fina. Den förstnämnda skulle aldrig klara sig ens till i morgon utan den sista, var så säker. Och förresten så har Per Hagman kommit hem och bara det och det ensamt bekräftar att eländet och misären är tillbaka på Riche. Skaffa ångest, inte uggs.

Med andra ord.

»Arclight«, ett album som ger mig svåra overklighetskänslor och får mig att på gränsen till psykotiskt tro att jag blöder på insidan av pannan, kommer att mötas av en storartad välvilja hos landets samlade kritiker att ställa diagnoser på Silverbullits tydligt rämnande psykiska hälsa. Det här är en skiva som kommer att benämnas paranoid, den kommer att ordineras överjordiska mängder valium, den kommer att vara resultatet av en eller annan komplicerad psykologisk process som mynnat ut i en bearbetad kris, måhända, kanske ett radikalt accepterande? (Finns det över huvud taget något mer motsägelsefullt?) Gott så. Det förfärliga och mörka är så centralt på »Arclight« att det vore totalt tjänstefel att inte förhålla sig till den i första hand, att inte hantera den som en besökare på psykakuten. Så jag har skrivit många långa texter på temat där jag på ett eller annat sätt försökt relatera lika vansinnigt till »Arclight« som »Arclight« relaterar till verkligheten som sådan. Jag är besegrad, om och om igen. Jag kan inte hantera det här. Alls. Jag kan egentligen bara säga att jag beklagar. Att det är orättvist. Sedan första dagen felaktigt. Det ska inte behöva bli så här. Hur kan det få finnas fashionabel panik i de vackra människornas rum när den verkliga är så här smärtsam?

Två minuter och 58 sekunder in i »Run«, singeln och också första spåret på albumet, kommer Peter Hook -breaket där Simon Ohlsson hämtar andan och gör det på ett sätt som han kommer att bli ihågkommen för när han dör. Det är lite synd egentligen. Jag skulle vilja att världen mindes Simon Ohlsson för så mycket mer. Inte minst för hans lyrik, som på »Arclight«, precis som han mer än tydligt aviserat, är mycket svartare, hela tiden verkar tvångsmässigt söka sig till att tala om personer på samhällets, och givetvis också det mänskliga psykets, baksida. Simon Ohlsson berättar historier, är långt ifrån lika monoton som i alla fall jag upplevt honom som tidigare, och Jukka Rintamäki, som delar Silverbullits penna med Ohlsson levererar sanningar han också – skillnaden är att Simon Ohlsson gör det perfekt, medan han bara gör det lysande. Vilket för framtiden inte spelar särskilt stor roll, Simon Ohlsson kommer ändå bara bli ihågkommen som han som suckade i »Run«. Det är antingen orättvist, eller väldigt talande om exakt hur stor popsingel den där låten egentligen är.

Mer: »Call It In« låter som Velvet Underground inspelade på varvet mitt emot där jag bor. »Seconds« som Depeche Modes »Policy of Truth« om Audionom hade tolkat den. Det är något gravt Bret Easton Elliskt över faktumet att polerade »Blood« är full av ABBA-syntar som låter som två minuter efter en grov misshandel och exakt som om Björn och Benny hade varit unga i dag och missbrukat morfin i stället för kvinnor. Sånt får mig att tänka på mord, men också på det obehagliga faktum att dagens rockstjärnor är framtidens folkhjältar och än en gång hoppas att ingen alls kommer att köpa den här skivan. Det vore bäst så. För »Run« låter som U2 i en bilkrasch med New Order, trummorna låter som dödsmetall, »I Promise You« som när jag slår huvudet i dörrposten igen, trots att alla har lärt mig att jag inte får och att det inte är det minsta bra för mig.

Med andra ord.

Silverbullit frontar »Arclight« som just ett förfärligt mörkt album. Det enda som hörts om den innan i dag är i princip, inte räknat ärligt talat helt ointressanta skivbolagsstrulet, just hur otroligt mörk den skulle bli. Simon hade pratat om att han bara lyssnar på EBM - och dödsmetall. Och »Citizen Bird« hade också på sitt vis pekat åt ett mer experimentellt, mindre primalt, håll. Att det skulle bli våldsamt visste man redan tidigare. Men inte att det var fullt så här förstört och förfärligt. Som det är i dag har det nästan gått så långt att Silverbullit inte över huvud taget verkar besitta förmåga att kommunicera med resten av det här landets samlade musiker. De befinner sig någon helt annanstans, på en plats där de egentligen bara är lika två akter: redan nämnda Audionom, där brödraskapet faktiskt till och med verkar ha vuxit sig ännu starkare sedan sist, och våldsknarkande postpunkarna i Franke. Inga andra, om ens de, mäktar med att ens försöka förstå det här vansinniga överdådet av oväsen, katatonisk monotoni, obehagligt stämningsskapande och jo, en gång till, den tvångsmässiga nedåtrörelsen mot baksidan av det mänskliga psyket. Inget annat kan på långa vägar mäta sig med den här totala nervkollapsen, som kunde ha kommit ut precis hur som helst men valde att göra det i ett nedsotat, om och om och om och om-arbetat syntalbum. För det är väl ungefär vad det faktiskt blev. Jag har svårt att kalla det rock, vill inte kalla det metal, så det blir synt, om inte annat så för »Policy of Truth«s skull.

Och för mörkret, för rocken som sådan har aldrig burit med sig några vidare emotionella konnotationer. Fast mig gör det i och för sig det samma vad man kallar det. Jag har dragits med svåra overklighetskänslor i en vecka nu, så lång tid har det tagit mig att komma fram till vad jag vill säga egentligen, och det enda jag HAR kommit fram till egentligen är att det här inte är ett album för alla. Så farligt är det. Det borde ha varningstext från folkhälsoinstitutet och hela skiten. Säg inte att jag inte varnade dig. Vet du inte vad du ger dig in på tänker inte jag vara den som tar skulden på mig om det slutar någonstans du aldrig hade velat vara. Och då, kära du, är det varken fashionabelt eller vackert. Då är avsaknaden av en väg ut det enda som existerar och det kommer inte göra dig det minsta förtjusande.

Med andra ord.

Det finns inte ett enda jävla dugg som är fashionabelt eller vackert med »Arclight«. Det här är inte de vackra människornas musik. För hade de över huvud taget varit ens i närheten av att förstå vad det här har sitt ursprung i hade det inte funnits fashionabel panik. Det här bär inte ett spår av artificiell ångest. Det här är koncentrerat våld. Ta emot om du tror att du orkar.

Sara Martinsson
The Cricket