Back

Ett nödljus i mörkret Silverbullits tredje skiva är årets mest välkomna hos dem som gillar monotoni och en matta av kvidande elektronik och ylande gitarrer. Silverbullit har inte precis omtalats som den äppelkindade kulturens stormtrupper. Från mitten av nittiotalet har det skrivits om deras tuffa rock, deras vilda utlevelse och konserter som ibland avbrutits av tjänstemän med "Ordningsvakt"-armbindel. När andra skivan "Citizen bird" släpptes för drygt tre år sedan såg Sverige - och delar av den övriga västvärlden - ut att vara redo att ta gruppen till sina hjärtan. Då blev det tyst. Men inte i det gamla hus i Örgryte som utgör bandets bas, och där Silverbullits nya skepnad har tagit form. Resultatet är skivan "Arclight" (Nödljus) som i varje detalj visar på mer mörker, mer monotoni och en tjock matta av kvidande elektronik och ylande gitarrer. Men väl dolda under mattan ligger de där: melodierna. - Blir melodierna för klara så kräks man ju, säger Silverbullits sångare och frontman Simon Ohlsson. Jag tycker att de måste vara begravda, att man måste få kämpa lite för att hitta det vackra. - Vår gitarrist Andreas Nilsson är totalt antimelodi, medan jag inte kan komma ifrån melodierna i musiken, säger Jukka Rintamäki som är basist, sångare och upphovsman till hälften av skivans texter. Och det är väl sammanförandet av de två synsätten som kan bli intressant. De sitter i var sin svart Eames-möbel i det nya skivbolagets övertagna gamla hårddesignade IT-borg på Östermalm i Stockholm. De ser inte helt hemma ut i den kala miljön, men Simon Ohlssons stora ögon har den där genomträngande glöden man bara undantagsvis stöter på i artistsammanhang. Kanske är den en rest från den förhatliga uppväxten i Småland, som gett honom så mycket desperat inspiration, och som fick honom och gitarristen Andreas Nilsson att flytta till Göteborg. Problemet är att mentaliteten från den lilla orten är på väg att svälja hela riket. Och Silverbullit slår tillbaka. - Jag känner ett stort avstånd mellan människor, säger Simon Ohlsson. Det är ett skittråkigt sätt att leva på. När jag var liten lyssnade jag jättemycket på Thomas Di Leva och trots att jag inte delar hans musik, den saknar ju all aggression till exempel, så förstår jag vad han menar. Det finns liksom ingen vardagsmagi kvar i det här landet. - Och det är själva meningen med att vara med i ett rockband, fortsätter han. Att livet ska vara ett äventyr. Jukka Rintamäki och Simon Ohlsson tycker att individkulten i Sverige har skapat en okänslighet i kontakten mellan människor men poängterar att Silverbullits texter alltid utgår från författaren själv. - Jag vill inte gråta för någon annans skull, säger Simon Ohlsson. Det skulle kännas oärligt. Men det här är mitt sätt att komma i kontakt med de sakerna, eller på psykologspråk: hitta uttrycket för dem. Silverbullit kunde, borde, ha fått sitt stora genombrott vid det här laget. Deras turné genom USA för ett par år sedan tillsammans med Soundtrack of Our Lives mottogs väl och gav en del uppmärksamhet - men mest i indiesammanhang. - Amerikanerna är svältfödda på allt som frångår deras hamburgerkultur, säger Simon Ohlsson. Men för att lyckas där måste man jobba med ett stort skivbolag och spela spela spela. Och då duger det inte att släppa en skiva vart femte år ... Annars är Silverbullit nyfikna på den världen, vad ett genombrott skulle innebära, och tror inte att de skulle få problem med självbilden. - Nej, vi är trettio år gamla, vad skulle hända? Att vi blir kokainmissbrukare? ironiserar Jukka Rintamäki. - Eller så ber en videoregissör oss att smörja in oss i olivolja - och vi tycker att det är en bra idé, säger Simon Ohlsson och lyckas nästan skapa ett leende. En snabb titt på världens topplistor räcker dock för att inse att ett stort kommersiellt genombrott för Silverbullit inte är det mest sannolika att vänta. Om inte annat övertygar Jukka Rintamäkis önskemål om framtidens Silverbullit: - Jag skulle vilja skapa någon sorts Dogmaregler, säger han. Att spela in repetitionerna på rullbandspelare och ta in datorerna i sista hand. För det är något som försvinner i studioarbetet, alla de konstiga ljud som vi får fram live och i replokalen. Simon Ohlsson nickar till bifall. Och det stora genombrottet får vänta. Niklas Wahllöf Dagens Nyheter

	© 2004 www.silverbullit.se and Parallax. All footage, video, audio, and content is used strictly with permission from the artists, content owners and may not be distributed, duplicated or reproduced in any way, except with explicit authorisation and approval from www.silverbullit.se.